Vi gör ett sista besök i El Rocio

På söndag sken solen så härligt så vi beslutade oss för att stanna ytterligare en dag. Det finns ett naturreservat med sjöfåglar som vi inte besökt. En promenad dit får det bli! Men sjön var så stor att det inte blev några bra kort på flamingorna eller de andra vadarfåglarna. Vi gick därför tillbaka till kyrkan och hästarna.

Byn hade denna dag besök av minst 15 busslaster fulla med besökare. Det sjöd i hela byn. 

Söta små flamencotjejer!

Jättelång kö för att besöka kyrkan!

Kartbild över byn, långa spikraka gator och festlig dörrklapp.

La Aldea campingen var mycket trivsam och hade en restaurang som verkligen serverade mycket god mat. Valde man t ex fisk fick man kokt potatis till, något som är ganska ovanligt i Spanien där pommes florerar överallt. Denna camping hade också sopsortering, med en stor bytta för stekfett, något som vi aldrig sett förut. 

Vi uppskattade de stora platserna!

Nästa dag blev det Portugal,

Ha det gött

We 4

El Rocio - hästarnas och sandens by

Vi lämnar Sanlucar de Barracuda och kör vidare mot Portugal. Men först ska vi göra en avstickare till "vilda västern", dvs El Rocio som ligger vid nationalparken Donana. Vi tar in på ACSI-campingen La Aldea som ligger knappt en km från byn. 

Byn har inga asfalterade eller stenlagda gator. Vad som välkomnar oss är sand o åter sand på alla gator.  Att vandra runt i stan är som att pölsa i snö, m a o det är tungt eftersom sanden inte är hårt packad. Varför har man då så mycket sand som yr runt när det blåser. Jo stan är full av hästar och invånarna är klädda som "hästfolk", dvs ridstövlar, taita byxor, kepsar, hattar, o alla typer av ridjackor. 

En ung dam i damsadel, ponchos och keps

Vid vårt besök på lördagen kändes det att det var lite av fest i byn för "hästfolket" var verkligen fint uppklädda. Det var som att gå på Ascot. Framför alla husen i byn, t o m polisstationen, finns det gammaldags pålar att binda hästarna vid. Vi har hamnat i en westernfilm känns det som. 

Men byn är egentligen känd för sin årliga pilgrimsprocession, romeria som varar i en vecka, då nästan en miljon människor från olika spanska församlingar vallfärdar hit för att besöka Iglesia de Nuestra Senora del Rocio. För att kunna ta emot så mycket människor har de olika församlingarna så kallade brotherhoods där de kan samlas. 

Enligt sägnen har kyrkans staty av jungfru Maria helat människor ända sedan 1280. 

Vid festivalen slåss männen från den närliggande byn Almonte om att bära jungfrustatyn i processionen och folk kämpar för att komma upp på flotten och vidröra jungfrun. 

Sanlucars brotherhood, alla dessa hus har ett kors uppe på taket, vilket gjorde att vi först trodde att det fanns över 100 kyrkor i byn, sedan fick vi förklaringen av anställda i campingens reception. 

Varför alla dessa hästar i byn? Pilgrimerna kommer på hästrygg, oxkärror, täckta hästvagnar, till fots m m allt för att vidmakthålla den gamla tidens pilgrimsresor och de kallas för the Rocieros. Detta äger rum sjunde söndagen efter påsk. Men det är inte bara en religiös festival, the Rocieros kommer även för att festa. De är klädda i traditionella kläder, "Tranemo Corso för män och Tranemo de flamenco för kvinnor", och för att visa upp sina "Horses and horsemanship",  dansa flamenco, äta o dricka och för att gifta sig. 

På söndagsnatt inträder festivalens klimax, ett ögonblick som alla väntat på, då bärs Madonnan ut ur kyrkan och man paraderar förbi alla brotherhoods där pilgrimerna står med tända ljus. Kyrkklockorna ringer, det skjuts fyrverkerier och man mässar Viva la Virgen d'El Rocio. 

Byns olika affärsgator innehöll nästan bara affärer som sålde hästtillbehör och kläder för hästfolket. Det var fina engelska märken och butikerna kändes exklusiva. 

Exklusiva dam- o herrkläder för ridsport

Flamencodressar o övriga hästkläder. 

Vi fortsätter att upptäcka El Rocio.

We 4

Tidningen SK sydkusten.

Nu när vi lämnat Estepona och kört mot en stellplats i Sanlucar de Barrameda,

                                          N 36 45 42  W 006 23 45

välkomnar Unni o Tore oss med tidningen SK som innehåller ett reportage om Caminito del Rey.  Direkt efter välkomstkaffet börjar jag läsa, då nyfikenheten är stor och vi precis varit i Ardales och kollat lite grand. 

Reportaget inleds med följande bild.

 Är ni intresserade att läsa mer om El Camino?

Texterna går lite omlott med det blir ibland på det viset när man ska få med all text. Jag hoppas i alla fall att ni får lite mer info via denna artikel och att äventyrslysten  vaknar inom er. 

Tillsvidare ha det gött

We 4

El Camino del Ray

Vi passerade Alora på vägen till Estepona. Tanken var att vi skulle vandra där. Tyvärr hade vi kört så mycket upp och ner att huvudet sa nej inte mer. Vi avbröt därför tanken på vandring den gången.

Idag kände vi oss beredda att utmana frestelsen. 

Vi körde A7 till Marbella och vek därefter av på A355 och A357 till Ardales. Resten blev en MA 5403 - väg upp till slutmålet Park Ardales. 

Den nyrenoverade Caminito del Rey, även känd som El Camino del Rey är en historisk plats och har varit en mycket efterlängtad attraktion i Malagatrakten det senaste året. Renoveringen av den nya  stigen har skapat rubriker över hela världen och Lonely Planet har nominerat vandringen längs Caminito som en av de hetaste aktiviteterna år 2015. 

Som vanligt när man färdas upp i bergen är landskapet och utsikten bedårande.

Även ett träd med årsgamla mandlar har charm.

El  Caminito byggdes  1901-1905 och användes för att transportera material och människor mellan två kraftverk som byggdes på varsin sida av El Chorro ravinen. Det var i början av 1920-talet som den öppnades officiellt av den spanske kungen och den fick namnet som den bär idag. Efter hans besök har El Caminito blivit en av de mest intressanta underverk i Spanien därför att den bjuder på både historia och natur i ett. 

Väl framme upptäcker vi att det var tur att vi inte hade HB med hit, för här finns inga P-platser för stora fordon. Vi hade ändå tur som fick en av de sista platserna för Micran.  Blir man hungrig efter turen finns här också en bra restaurang vid början av vandringsleden med gratis Wifi. 

 

Under vår vandring mellan Pinjeträden får vi hicka, vi ser de första prositionslarverna på marken. Tidigare har vi bara sett kokongerna uppe i träden. Där ligger de med bara en 1/2m emellan

de ihoprullade och de som påbörjat sin vandring. Efter denna upptäckt bar vi Chivas stora delar av vägen för vi hade glömt hans munkavel i HB. 

Floden är turkos och rinner sakta utefter leden. Slutstationen, för vår del,  är den sista bilden. Där blir man insläppt i grupper om max 50 personer för att få bestiga den här "farliga leden" samtidigt som man får en hjälm. Eftersom jag är mycket höjdrädd så hade vi bestämt att vi inte skulle gå hela leden och bron som är ca 100 m upp i luften., vägen är benämnd som den farligaste i världen, och är totalt ca 6,6 km. Även hundar är portförbjuda så denna gång vände vi och tog en kortare vandring tillbaka. 

Den leden avslutades med en kolsvart tunnel som är ca 200 m lång. Nu fick vi sällskap med ett par som hade pannlampa och vi kunde se var vi satte fötterna. 

Kommer vi tillbaka någon gång har jag bestämt mig för att verkligen göra den totala vandringen. Nu har jag sett så många bilder på denna spännande ravin med sin ökända bro att jag vill inte missa äventyret. 

Bilden är från internet

För den som vill se mer, finns det på You Tube filmer om renoveringen. 

Jag hoppas att vi någon gång får vandra hela leden. Idag var det massor med turister som gått där och som såg nöjda ut. 

Vill du gå måste man boka biljetter på nätet!

Ha det gött

We 3 

En genväg till England - Gibraltar

Söndag 31 jan tog vi Micran för en utflykt till Gibraltar. Gratis motorväg A7 men passkontroll och tull vilket medförde långa bilköer då även ett plan lyfte från Gibraltars flygplats. Tekniskt sett tillhör Gibraltar varken EU eller Spanien. 

 Gibraltar som är en koloni till England  är en märklig men lockande blandning av det brittiska livet i kombination med det spanska vädret. Idag hade vi 25 gr och man önskade att jeansen fått vara hemma.  

The Rock  eller Klippan som den kallas är den sydligaste punkten i Europa, ligger bara 14 km från Afrikas kust och gränsar till La Linea de la Concepcion i provinsen Cadiz. Men tittar man på kartbladet verkar det som Tarifa ligger längre söderut. 

Trots att klippan är en liten plats finns det mycket att göra. Allt från taxfree shopping, en linbana som man tar för att se aporna i berget, det charmiga Casemates torget eller bara koppla av i den tropiska trädgården i Alameda. 

Det officiella språket på “The Rock” är engelska men i generella drag pratas det också spanska, och dessutom det lokala slangspråket som kallas Llanito, en märklig blandning av Spanska, Genuesiska , Maltesiska , Engelska och andra bitar som har lagts in över alla år.

Vi fick ta en taxi upp till The Rock eftersom linbanan inte tog med hundar. 

Linbanan som inte var för oss.

Väl uppe på toppen träffade vi på aporna. Egentligen inte annorlunda än de i Prachuap Khiri Khan, förutom att dessa inte har någon svans. Annars lika gåpåaktiga om man har något liknande mat med sig.

För övrigt verkar staden gammal med gamla hus som ser continentala ut. Gamla delar av fort o liknande ser man runt Klippan. 

Vi hade en skön varm dag där!

We 3

En resa utefter kusten

Idag måndag 1/2 hade vi en tid hos veterinären eftersom Chivas måste rekonditioneras. Han har blivit långhårig och klorna behövde klippas m m. Det blev därför bara en kort tur utefter kusten, mellan Torremolinos och Estepona. 

Då vi såg HB vid en parkering i Fuengirola gjorde vi ett stopp. 

Koordinaterna till denna parkering med asfaltunderlag är

                                        N 36 31 21 W 004 37 45

och av skylten framgår det att det kostar det fashionabla priset av 1€ per dygn att stå där. 

Väl framme i Torremolinos konstaterar vi att det har svält oerhört sedan vi var där 1970. Det fanns ingen chans att vi skulle hitta hotellet. 

På hemvägen hittade vi ytterligare en P-plats där det stod över 30 HB. Koordinaterna är

                                        N 36 30 15 w 004 41 02 

i Cala de Mijas, ingen service men ändå ett stop. 

När Chivas var klar hos veterinären såg han ut så här vår lille Chivas som nu blivit så liten efter klippningen. 

Han kan nästan jämföras med ett litet lamm. 

Så var denna dagen tillända. 

Ha det gött!

We 3 

Gatukonsten i Estepona

Idag lördag 30/1, blev det ingen långfärd med Micran utan bara in till Estepona . Först kollade vi på en stellplats nere i hamnen. Undrar hur den ser ut efter nattens åskoväder och häftiga regn? Vi körde till

                                  N 36 24 51 W 005 09 42,

det vill säga båthamnen. Planen såg inte alls trevlig ut när säkert 50% var täckt med lervatten. Jättestora pölar som inte försvunnit på förmiddagen. Då är man glad att det finns campingar även om de inte är förstklassiga. 

Därefter fortsatte vi efter strandpromenaden och så slutligen parkerade vi bilen på Avda Andalucia för att promenera i de "nyare bostadskvarteren". Estepona är dock känt för sitt historiska centrum med charmerande vitkalkade hus med krukväxter och konstnärligt målade keramikplattor. 

På hemmaplan har vi börjat vänja oss vid graffiti på våra hus, broar m m. I Estepona har politikerna valt en annan linje. De har bjudit in lokala konstnärer att fritt få fylla de nya "dukarna" i bostadskvarteren. Genom detta arrangemang har turisterna kommit ut ur de gamla gränderna och det har blivit liv och rörelse i bostadskvarteren. Esteponas varumärke har förstärkts och stan har hamnat på "kartan" som en starkare semesterort.  När vi promenerade runt var där många turister med kameror på magen. Följer man gatukonsten upplever man staden från en ny vinkel. 

Några av de mest kända målningarna är

Dia de Pesca målad av Jose Fernandez Ries. Målningen är Esteponas och även Spaniens största väggmålning hitintills. Det ser ut som fiskaren kastat sin lina och fångat fisken, men jag har inte tagit kort på alla husen emellan fiskaren och slutligen fisken.

Madre Amorosa och La Mirada de un Nino av Francisco Alacorn. Två målningar i svartvita nyanser som visar den moderliga omsorgen resp den barnsliga kreativiteten. 

Så här starka färger är också vanligt på fasaderna. 

Ett av de populäraste är

Flickan som står och vattnar trädet. Märk väl att trädet är levande! Nu lär det finnas ca 20 väggmålningar och de växer ständigt eftersom det är ett ypperligt tillfälle att bli mer känd i hela världen. 

Stan är också känd för sina trånga gränder med många krukväxter utefter fasaderna. 

Detta är ett smakprov på vad Estepona kan erbjuda, en liten mysig stad tycker vi. 

Vi kör vidare med Micran

We 3